Den sökande turisten

Vi flyger med Ethiopien Airline från Arlanda till Addis Ababa för att sedan ta ett vidare flyg till Kilimanjaro och Tanzania. Vid inflygningen till Tanzania ser vi hela berget från ovan och det ser verkligen fantastiskt ut. Solen steker och Kilimanjaro visar sig verkligen från sin bästa sida. När vi från flygplatsen sedan tar en taxi till staden Moshi ser vi berget från en annan vinkel. Blicken går snett upp i luften och bland målnen ser vi något svart skymta. Chaffören förklarar strax där efter, "That`s the summit!". Nu fick vi verkligen en bild över hur högt det egentligen är och berget ser verkligen respekt ingivande ut. Tanken, "vad har man givit sig in på", kom faktiskt just där". Väl framme vid hotellet väntade mat och genomgång för morgondagens start med hela grupppen. Från vårat hotell var det kanske totalt 30 personer som skulle med på vandringen. Vi delades in i grupper där ett team bestod av 2-8 "kunder" med personal dvs: 1 guide, 1 assisterande guide, 1 kock, 1 servitör och 2 bärare. Vi skulle har varit fyra personer i vår grupp men de andra två hade tydligen missat planet av okänd anledning vilket gjorde att Karin och jag blev själva. Det blev tidig säng gång den kvällen för att vara pigg inför morgondagens start.

 

Söndagen den 1 Juli började vi vår vandring mot afrikas topp. Efter uppstarten vid vårat hotell väntade en 40 min bilfärd från staden Moshi till Machame Gaten. Här registrerade sig alla som skulle upp på berget och på varje camp som vi övernattade på gjordes en liknande registrering. Nedan ser ni bilden på oss vid själva huvudgaten. Det ni inte ser på bilden är att bakom fotografen och upp på berget stod ett hundra tal människor som även dom skulle upp på berget. Det var faktiskt mycket mer folk en vad vi hade räknat med. Dock är berget väldigt stort och fältet drogs ut väldigt snabbt under dagen. Det var endast vid varje camp som vi upplevde denna känsla. Vid huvudgaten träffar vi ett gäng amerikaner som vi snackade med under hela resan. Människor från hela världen var representerade under resan vilket var himla roligt. 

Efter starten insåg vi ganska snabbt hur långsamt själva vandringen faktiskt kommer att genomföras. Det är inte alls som att vandra i tex Sverige. Här måste du hela tiden försöka att anpassa dig efter höjden för att inte drabbas av höjdsjuka. Lokalborna printar ganska snabbt in orden "polly polly" i våra huvuden som betyder typ "ta det lugnt". Vår guide Komollo som är en erfaren bergsbestigare berättar att detta blir hans 90 tillfälle han går upp för berget. Vi känner oss trygga i hans händer. Teamet består av bärarna som bär en 15 kg tung väska med vår packning som vi inte behöver under själva dagsetaperna. Väskan innehöll sovutrustning samt käder att ha högre upp på berget. Det är så imponerade att de orkar bära utrustningen på huvudet hela vägen upp på berget så som de gjorde. Bärarna får bra betalt för sitt arbete och de är stolta över det jobb de gör. Vid varje läger rådde en fantastisk stämning bland alla personal och de sjöng och dansade. Vi bar själva en varsin egen väska på ca 5-7 kg med vatten, extra kläder, kamera etc. Under den första dagen bestod terrängen av fantastisk fin regnskog och känslan att gå i terrängen var ungefär som att gå ute när det har regnat hemma. Väl framme vid baslägret var vårat tält uppställd och vi fick vatten att tvättas oss med samt lite popcorn och te. Även här inser vi en annan sak som är väldigt viktig under vandringen. Förutom att tre liter vatten SKA intas under dagen, och då är inte den dryck som intas vid måltid inräknas, måste även en stor mängd mat intas vid varje måltid. Jag har inga problem att äta mycket mat här hemma men där borta blir det en annan sak. Höjden gör att du kan tappar din apit samt att det var svårt att äta den stora mängd kolhydrater som behövs. Ris, pasta, pannkakor, vit bröd, frukt, kex var bara ett axplock av den mat som vi stoppade i oss. Det blev tidig sängång denna kvällen, liksom alla andra nätter. I bilden nedan ser ni den fantastiska regnskogen som vi inledde vandringen i.

 

Efter en tidig väckning och en stor frukost i magen börjar vi vår vandring på dag två. Vi ska ta oss från Machame camp på 2.980 m mot dagens mål Shira Camp på 3.840 m. och vandring beräknas tar ungefär 6 timmar. Under dagens vandring ändras miljön från regnskog till stenigt terräng med små buskar. Även underlaget ändras jämnfört med gårdagens vandring till mycket mer brant uppför. På denna dags vandring tar vi oss över molnen och som ni kan se på bilden nedan är miljön helt fantastisk. Molnen ligger som en bomullsbädd som man bara vill sträcka sig fram till och känna på. Vi vandrar ungefär en timme i stöten under dagen för att sedan ta en kort paus med vatten och något lätt att äta. Under dagen ökar temperaturen väldigt mycket och solen börjar att lysa väldigt starkt. Detta är något som vi kommer till insikt med när vi till slut når Shira platån. Solen har stegt hela dagen och vi är väldigt trötta när vi når baslägret. Vi måste skydda oss mer mot solen under resten av vandringen och inte bara smörja in oss utan även använda kläder. Känns väldigt komiskt och åka ner till solen och sedan försöka skydda sig mot den. Jaja..vill man upp till toppen så vill man... Under natten sjunker temperaturen under nollan och det blir en kall natt i tältet. 

Efter en kall natt följt av en god kopp te för att värma upp våra frusna kroppar, gick den efterlängtade solen upp över de afrikanska bergen. Denna dag väntade en stor prövningar för våra kroppar, hur kommer vi reagerar på höjden? Vi gör nämligen en fortare stigning på berget en vad kroppen normalt klarar av. Detta beror på att sex dagars rutten är planerad så här. Det går tyvärr inte hinna med en annan rutt på just sex dagar. Dock kommer vi under dagens tripp även tas oss ned på lägre höjd mot slutet av dagen. Allt för att försöka hinna acklimatisera sig så mycket det bara går ut efter förusättningarna. Dagens terräng övergår från mindre klippor till mer grus och sand. Efter tre timmar ungefär väntar lite lunch och här börjar Karin känna av huvudvärken. Resultatet av den snabba höjdstigningen som vi alla gör ut efter denna rutt skapar ett tryck på kroppen. Den tunna luft skapar huvudvärk och som Karin sa, "det känns som en riktig bakfylla". Jag känner själv igen känslan sedan innan och kan jämnföra det med att dyka på djupt vatten. Vi båda får tunnelseende och känner att hela kroppen är komprimerad. Vi stannar i ca 15 minuter på Lava Tower och börjar sedan färden neråt mot nästa camp. Vägen neråt är jobbig för benen och efter att ha averka flera timmars vandring under dagen samtidgit som solen har stegt på rätt hårt börjar vi båda bli möra i våra kroppar. Strax efter kl.16.00 kommer vi äntligen fram till nästa camp. Karin mår inte så bra vid det här läget och jag börjar också känna av lite av höjdsjukan och illamående smyger sig på. På kvällen diskuterar vi hur vi skulle göra om den ena av oss skulle tvingas gå ned. Vi skulle verkligen vilja nå toppen tillsammans men är båda ganska överrens om att den ena ska fortsätta om den andra tvingas att gå ned. Vi har kommit ganska långt in i vandringen och denna utmaning är som vi sa, "Ones in a life time". Under natten sjunker temperaturen ytterliggare och när jag vaknar mitten i natten för att tvingas gå på toaletten så möts jag av frost på tältduken och minus sju grader.

 

 

När vi vaknar tidigt på morgonen i Barranco har tyvärr inte Karins huvudvärk blivit bättre under natten, men hon är trots detta i gott mod. Efter den stora frukosten börjar vi dagen med en timme klättring upp för den respekt ingivande Barranco wall. Vår guide vill att vi ska starta dagen lite tidigare en de andra grupperna. Han menade att det kommer bli kö på vissa branta partier. Risken att någon även ramla framför dig och drar med dig i fallet finns även där som en anledning. Väggen som är brant visar sig vara lättare en vad den såg ut att vara. Väggen är även kallad "Breakfust wall", om detta har och göra med att många personer får upp sin frukost här eller att väggen genomförs direkt efter frukost råder det delade meningar om. Klättringen går bra och det är några partier som är lite svårare men vi reder ut det hela. Vår guide passar i alla fall på att ta denna sköna bild på vägen upp!

 

När vi når kammen efter två timmars klättring tar vi en kort paus. Samtidigt visar sig morgon solen och vi passar på att ta denna bild med ett glädje skutt! Vandringen som vi nu har framför oss kommer att bli den tuffaste på hela vägen och en riktig utmaning. Vi ska denna dag genomföra 8 timmars vandring till den sista campen. Där efter väntar en kort vila följt av nattvandring i 8 timmar upp till toppen för att sedan gå 8 timmar nedåt. Vi fortsätter sedan vår vandring denna dag och når Barafu Camp runt klockan fyra. Här väntar nu vila, myckt mat och sedan några timmars sömn för att vara redo för nattens toppförsök. 

 

Vid Barafu Camp ser vi berget snett upp ifrån oss och här ifrån ser det inte ut att vara så lång väg upp till toppen. Dock visade det sig att vi inte såg toppen från campen utan att fler hundra höjdmeter gömde sig bakom kammen. Man luras av detta och det är svårt att uppskatta avstånd på berget. Antar att ögat och hjärnan har svårt att uppfatta avstånd i miljön? På denna camp har vi rest våra tält på en snäv och stenig plats med mycket blåst. Vi går och lägger oss runt sju och får några timmars sömn innan det blir dags för ett toppförsök. Klockan halv elva ringer alarmet och vi förbereder oss med mat och utrustningen för att starta vår vandring. Vi är både lite små nervösa för vandringen men även exalterade och det känns skönt att vi äntligen är här. Vi mår vid detta tillfälle bra och det känns som att inget kan stoppa oss nu. Det är en relativt ljus natt då fullmånen hjälper till att lysa upp vägen för oss. Flera andra grupper har redan startat när vi halv tolv lämnar Barafu och den första biten är inte så brant om man jämnför vad som väntar. Jag startar med lite lättare kläder men måste efter ungefär en och en halv timme ta på mig både skalbyxor, mössa och vantar. Efter ytterliggare en timme börjar vattnet i våra kamel bags att frysa och nu börjar kylan kännas i kroppen. Under denna vandring gick vi både rakt upp samt ungefär som breda skidsvängar upp för berget. Natten är mörk, kall och du känner dig lite ensam där på berget. Nu börjar både jag och Karin känna att vi är högt upp och det märkts direkt på andningen. Vi gick ungefär tio steg för att sedan stanna till och vänta några sekunder för att få tillbaka andningen. Vi går kanske femton till tjugo minuter i stöten för att sedan ta en kort paus med vatten från våra termosar. Efter ytteliggare några timmar möts vi av väggen. Då pratar jag inte enbart om underlaget och berget utan en plats där de flesta får svårigheter med fysiken just för att det är brant. Du har gott i flera timmar, det börjar bli riktigt högt samt att du trots detta har ca 3-4 timmars vandring kvar. Karin börjar i detta nu bli riktigt risig och vi får stanna flera gånger då hon känner att hon vill spy på grund av illamående. Jag är inte så kaxig jag heller kan jag säga men upplever inte samma illamående i huvudet eller magen. Jag tycker verkligen synd om Karin i det här läget. Jag och vår guide Komollo går tillsammans och Karin går tillsammans med den assisterande guiden. Komollo säger till mig att inte stanna för att vänta in Karin då hon kommer att fortsätta att gå om jag fortsätter att gå säger han. Det visade sig vara ett bra knep. Vi tar oss vidare och underlaget är verkligen jobbigt och halv lurig då det är rullgrus och det känns som att man tar ett steg upp och rasar två steg nedåt. Vi fortsätter uppåt och jag vet inte hur många gånger Karin och jag frågar guiden hur långt det är kvar. Lite högre upp på berget känns det som att det börjar bli lite ljusare och vi behöver inte längre använda våra ficklampor. Det är inte tal om att solen är på väg upp då det är mitt i natten utan det istället är snön som börjar komma fram mer och lyssa upp. Temperaturen har vi detta läget krupit ned runt tio minus grader. Precis innan är vi båda riktigt trötta och vid Stella Point säger jag till Karin "Nu jäklar ska vi upp för det här jävla berget, nu är det inte långt kvar!". Jag vet inte om det hjälper så mycket men jag vill verkligen upp och jag vill göra det tillsammans med Karin. Strax där efter når vi Stella Point på 5.500 m och det känns så himla skönt. Den brantaste biten är avklarad och nu väntar lite flackare partier. Detta gör dock inte att det blir lättare då det är snö vi ska gå i samt att temperaturen fortsätter att sjunka. Guiden har sedan innan berättat att denna biten är den tuffaste och det är här många människor tvingas att bryta och gå ned. Den tidigare väggen har sugit musten ur kroppen och höjden gör sitt också. Guiden manar på oss och vi stannar inte alls länge vid Stella Point utan fortsätter istället de sista 300 höjdmeterna. Sista 300 meter! Det var just det också, även fast det inte känns som att det är långt kvar och vår guide säger att vi har ca en timmes vandring kvar så är det inte en tal om någon lätt sista bit. Det var det guiden visste med den sista biten att vi inte skulle stanna allt för länge. På bilden nedan kan ni se oss med vår utrustning etc. Denna bild är dock tagen när vi är på väg ned. Där av den ljusa bilden! 

 

 

Vi fortsätter vandringen vidare in snön och jag fortsätter att tappa känseln i mina fingrar. Inget kan dock stoppas oss från att bara fortsätta. Vi ska bara upp till toppen det är bara så. Jag tror vi var ganska överrens om att kommer vi inte upp den här gången kommer vi aldrig tillbaka och försöker igen. Nu är det inte långt kvar. Plötsligt säger guiden. Där borta ser ni toppen! Vi fortsätter framåt och jag tar tag i Karins hand och tillsammans går vi dom sista staplande stegen mot målet för att avslutningsvis nå toppen med sträcka armar i skyn likt en friidrottsvinnare. Klockan är 06.23 när vi når toppen av Kilimanjaro "Äntligen, vi gjorde det", skrek vi med tårarna rinnandes ned från våra kinder. På bilden nedan kan ni se oss vi målet. Vi blev den andra gruppen av alla som når toppen snabbast. När vi når toppen ligger temperaturen på minus 18 grader. Våran videokamera samt den andra kameran har slutat att fungera på grund av kylan. Vi får tur nog låna den första gruppens kamera för att hjälpa oss ta ett kort som dom sedan kunde maila till oss. Tack så hemskt mycket för det!! När vi når toppen är det ungeäfär 30 minuter tills att solen ska gå upp. Anlednig till att du vandrar under natten är för att just nå toppen på morgonen och få se solen gå upp över afrika. Tyvärr fanns det inte chans att vi kunde fortsätta vara kvar på toppen i det här läget då det var för kallt. Vi stannar inte längre en fem minuter för att sedan besluta oss för att bege oss nedåt igen. "Here we go again.."

Nu börjar den andra jobbiga sidan av vandringen, nämligen att ta sig ned från berget. Målet har hela tiden varit inställt på att ta sig upp mot toppen och allt vad det innebär. När nu detta är klart så känns det så konstigt att ställa om sig på att bege sig nedåt. Det kändes som om att nu kommer en helikopter och hämtar oss och sen är det klart. Riktigt så lätt var det tyvärr inte. På vägen ned träffar vi flera andra som vi har småpratat med sedan innan och det uppstår en fantastisk situation. Alla inklusive vi själva blir så sentemental i detta nu och vi alla kramas, gråter och är så glada för varandras skull. Vi skriker, aldrig mer, fy tusan vad jobbigt det är osv. Vid detta tillfälle träffar vi det ända svenskarna som vi stöter på under själva resan. Den fortsatta färden nedåt är jobbig och det sliter hårt på våra ben och knän. När vi når Barafu Camp är jag helt utmattad. Vi lägger oss rakt upp och ner i tältet och somnar. Efter två timmar väcks vi för lite mat för att sedan göra sig klar för att fortsätta nedåt igen. På vägen ned från berget får vi ett förslag från våra guider som vi tackar "ja" till. Tanken var att vi alla skulle gå ned från berget hela dag fem och sedan stanna till för natten vid Machame Camp på 2.980 m och fortsätta de resterande tre timmarna ned dagen efter. Vi väljer istället att fortsätta den sista biten ända ned för att komma tillbaka till Machame Gaten. Väldigt krävande men skönt i slutändan. Äntligen är vi framme!!! Vi säger till varandra, "Jag går inte meter till, inte uppför eller nedför i alla fall...

När vi kommer ned och tillbaka till hotellet väntade en lång och skön dusch, en god middag och ett otroligt skön natts sömn i en vanlig säng. Kroppen var efter detta väldigt trött och man ville bara vila eller sova. Dagen efter firade vi dock med vårar guider och bärarna etc. Hela teamet tilldelas även en avtalsmässig dricks som ligger på 200-250 dollar/person (Fredrik o Karin). Det var dom garanterat värda! Om jag ska avsluta med att summera denna del av resan så var den helt fantastisk och ett minne för livet. Har du möjligheten (fysiskt/psykiskt och ekonomiskt) att genomföra den så kör bara. Vi nådde ju till slut toppen och tilldelas därför ett guld certifikat som ni kan se nedan :).

Efter vår vandring var det dags för vårat nästa äventyr, nämligen safari. Vi besöker två mindre national parker (Lake Manyara o Tarangire) för att hålla nere kostnaderna. Om vi hade besökt Serengeti som är mycket större så hade det blivit mycket dyrare. Deet är dock större chans att få se tiger, lejon och legopard i Serengeti men vad ska man göra när plånboken inte räcker till. Det betyder inte att de parkerna som vi besökte var dåliga på något sett, tvärt om. Tyvärr fick vi inte se alla i den kända familjen "The big 5ive". Lejon hade varit riktigt roligt o ha sett men man kan ju inte få allt. Nedan ser ni ett foto på den geep som vi färdades i. Det gick att fälla upp taket så att du kunde stå i bilen och titta ut över savannen. Mycket häftigt.

 

Trädet nedan tycker jag symboliser afrika på något sett. Vet inte om jag har fått för mig detta eller om trädet faktiskt finns med i filmen Lejonkungen? :) 

Vad kan jag säga om denna del av resan? Jo, det var faktiskt väldigt häftigt att vara just där mitt i deras miljö. Djuren rör sig fritt och i nationalparken är de trygga då beväpnade parkvakter finns där för att skydda dom. Jag känner dock att två dagar på svannen var helt tillräckligt. Även fast det är fantastiska djur och en riktig upplevelse att få se dom och vara där Så "tröttnar" man även på detta om du förstår vad jag menar. Flera dagar en de vi gjorde hade varit för mycket på just denna national park. Men jag kan absolut rekommender att resa till Tanzania för att åka på safari. Många svenskar reser til Kenya på safari men jag tror att det billiga att resa till Tanzania samt att leva här. Kör på det!

 

Efter vår safari tog vi flyget från fastlandet och landadet på ön Zanzibar. Ön som var Freddy Mercurys födelse ö har mycket att leva upp till om man tänker på namnet "Zanzibar". Det låter ju exotiskt bara namnet. Å så var det! Ön besöks av väldigt mycket italalienare. En anställd på vårat hotell berättade att detta berodde på att det gick direkt flyg från Milano. Lata dagar på stranden?! Å så var det för oss också. Vi kände att vi hade gjort och sett väldigt mycket tidigare att det nu faktiskt var helt befogat att bara ligga på stranden och njuta. Jag tog mig dock iväg en dag och gjorde två stycken dyk. Som vanligt var detta helt fantastiskt och härligt att få komma ned under vattnet igen. Jag dök för övrigt med en italienare som knappt kunde någon engelska, komiskt nog kan man ju förstå varandra med teckenspråk under vattnet, men även över :).

Efter många förnekande dagar och timmar var det dags för mig att gå över gränsen. Hur kan man fira den dagen bättre en gott sällskap, god mat, dryck och SPA. Eller vad sägs om 1 tim och 20 min helkroppsmassage. Oslagbart!! 

 

Här slutar vår resa för den här gången. Jag har inte så mycket mer att berätta om ö Zanzibar. Fantastsikt fin ö och sammanfattningsvis kan jag säga att hela resan har varit mycket lyckad. Jag kan mycket väl rekommender en sådan resa. Vi reste med afrikasafari men det finns även flera andra bolag på marknaden som tex afrikatour.

 

Det är dags att checka ut för den här gången och landa igen på svensk mark. Vi får se vart vi beger oss nästa gång men tills dess så är det skönt att bara vara hemma. Men som vanligt. Hemma bra men borta bästa som en sökande turist alltid säger. 

 

Tack för att just DU reste med den sökande turisten!

 

 

/Den sökande turisten